Efter den tragiska händelsen i Kolmårdens djurpark där en skötare blev dödad av vargar så har förstås debatten om vargens farlighet fått nytt bränsle. Röster höjs som säger att händelsen är ett bevis för vargens farlighet och de ser den som ett argument för att vargbeståndet bör minskas. Vad de alltid inte tänker på är att attacken utfördes av vargar vars naturliga skygghet för människan var borta och som inte levde i en naturlig familjegrupp som vargar i det vilda. Dessutom påverkar en tillvaro i fångenskap ofta djurs beteende på ett eller annat sätt. Så man kan inte automatiskt dra några slutsatser om vilda vargars beteende och eventuella farlighet baserade på vargarna i Kolmårdens hägn, precis som man t ex inte kan dra slutsatser om vilda orangutangers farlighet p g a olyckshändelsen i Boråsparken för några år sedan då en skötare blev svårt skadad av en orangutanghane.
Det man kanske kan lära av händelsen är väl att vargar inte är sällskapsdjur utan hör hemma ute i det fria. I fångenskap så kan deras beteende bli stört, såsom också fallet med den s k Gysingevargen på 1820-talet visar. Det var en varg som även den var uppfödd i fångenskap och som vuxen kom att döda flera barn.
